Min motivation har under en längre tid varit försvunnen. Jag har letat och letat på ställen långt utanför mig själv, frågat mig runt och läst i förhoppning om att någon kunnat hitta den åt mig.

Och, så helt plötsligt igår lika oväntat som ett brev på posten,så fanns den bara där igen. Jag har egentligen ingen aning om hur den kom tillbaka eller vart den har varit? Det enda jag vet är att jag under tiden som jag har letat, har jag gjort olika saker för att se om det skulle hjälpa mig att hitta den rätta känslan igen.

För mig har livets berg – och dalbana med både glädje och sorg, i det lilla som i det stora troligtvis dränerat mig på kraft och ork att våga stanna upp och möta mig själv där jag befunnit mig.

Det jag nu vet och accepterar är att jag är där jag är och jag känner det jag känner, det gör att jag nu kan planera och prioritera vad jag vill göra i mitt liv, det är ju som jag säger så ofta – Mitt ansvar att göra det som jag själv behöver göra för att må bra!

För egen del märkte jag att jag var “tillbaka” igen när jag tränar utan att säga det till någon, då det för mig är lika naturligt som att gå på toa, och vem pratar om det hela tiden.

Jag gör mina saker jag planerat på min lista och skjuter fram färre och färre saker, dag för dag…
Jag gör klart en sak i taget, går i mål som vi säger inom idrotten.

Jag “små joggar” fram då jag inte helt är säker på vägen och behöver tid att hinna se och känna vart jag är på väg, så fort jag går ut för hårt”, kommer det en bristning i “baklåret” .

Innebär detta att jag är passé och förbrukad och bara duger till lättare göromål framåt?
Nej, tvärtom, det innebär att jag troligtvis aldrig varit mer kompetent och klockren än vad jag är idag, då jag går rätt på mål i ett för alla vinnande tempo.

Hur svårt kan det vara?

Skön dag till Er,

Camilla